Livet

I onsdags var jag på middag hos mamma och pappa. Pappa och jag gick trädgårdssyn och han plockade sina älskade smulgubbar och gav mig att smaka. Igår dog pappa.

Vaknar

Jag är som vanligt tvärilsk när jag vaknar. Eller som vanligt nu för tiden, sedan jag klippte håret kort. Det är så jäkla svårskött! När jag vaknar är jag blind, eftersom håret kräver styling för att inte ligga som en mörkläggningsgardin över ögonen. Jag prioriterar toaletten framför hårfix när jag är nyvaken och för en snygg kvinna i sina bästa år är det farligt att gå på muggen i kompakt mörker. Den lilla balans jag har kvar är helt beroende av synen. Det kan inte vara rimligt att håret ska vara farligt! Nä, då ser jag hellre ut som någon som desperat försöker vara ”ungdomlig” (gud vilket förhatligt ord) och odlar ut stråna igen till en längre variant. Överårig hippie är mitt nya ledord i frisyrdjungeln.

Nu är det nu

Tunisien med stora delar av släkten? 18 personer i åldrarna 4 till 70? Funkar bara fint! En fördel med att vi är så många är att det alltid finns ett öga eller två på barnen, nån vuxen att släpa med sig ner i vågorna eller nån att gosa med. Vi pratade. Vi sjöng så mycket att grannarna klagade.  Jag har verkligen haft semester!

Back in town

Tunisien var helt lovely!

Oooops

För en kvart sedan tappade jag kjolen på Åsögatan. Memo to self – dra upp dragkedjan.

Ulle blir förvånad

Vi var i det lokala centrumet igår, barnen skulle klippas och själv gjorde jag en tung investering i nya tandborstar medan barnen satt fjättrade i frisörstolarna. När jag rullade tillbaka fick jag syn på ett bekant ansikte. Efter att ha funderat några sekunder, så fångade jag hennes blick och sa prövande: ”Cissi?”. Hon såg förvånad ut, men när jag sa att jag var Ulle klarnade det för henne. Det var 29 år sedan sist. Tydligen har vi bott i samma kommun i 8 år utan att springa på varandra. Vi babblade om allt möjligt, syskon och föräldrar och hon berättade hur hennes far vigde Mångmamma för långeliga tider sedan. Hon frågade om rullisen och berättade att en av hennes döttrar satt i en sådan. Det hela var mycket trevligt och efteråt kände jag mig både glad och matt. Att möta någon som inte har en aning om vem jag är nu är alltid lite…halsbrytande. Men å andra sidan gäller ju samma sak för henne. Nästan 30 år…det hinner hända en del i ett människoliv.

Sonen

Sonen var inne hos våra nya grannar. Han såg sig omkring och noterade intresserat: ”Jag ser att ni har samma inredningsstil som vi”. ”Jaså, hur då?”, frågade familjens pappa. ”Stökig”, sa mitt hjärtegull.

Kläder

Igår hade maken rött hår och blå ögonskugga. Jag hade kostymbyxor, väst och backslick. En vanlig lördagskväll. Förutom att vi var på Bowie-maskerad.

Sammanträffande

I förra veckan äkte jag med en chaufför jag verkligen gillar. Vi har träffats många gånger och brukar prata om ditt och datt, ha trevligt, helt enkelt. Dagens ämne var konsertscener på 80-talet. Han berättade om Göta Lejon, vi talade om Bowie på Ullevi där vi båda varit och jag berättade om när jag och Mångmamma, sminkade, kortklippta och svartklädda besökte lokalen under Slussen för att kolla in Lustans Lakejer. ”Hm, ja just det, där spelade vi”, sa han finurligt. Han var Lustans trummis.