Sista sommardagen

Sista augusti. Solen lyser ivrigt, men förmår inte riktigt värma. Daggen glittrade rent provocerande mycket i gräset när jag for hemifrån i morse och tomaterna rodnar i krukorna på uteplatsen. Jag älskar den här tiden, älskar sammetsnätterna och den behagliga temperaturen. Igår fick jag spontangosa med sonen framför TV:n, det händer mer och mer sällan. Min snart stora pojke, som lånade pappas strumpor i morse, när hans egen strumplåda var tom. Dottern har fått en nystart i skolan, att gå på högstadiet är stort och ämnena är roligare än i 6:an. På grusgångarna i området ligger fallfrukten fortfarande rosig, träden har kvar sina blad, men de har börjar byta färg så smått. Till och med katten verkar nöjd, färre fästingar men fortsatt god tillgång på äckliga sorkar. I morgon börjar september. I morgon börjar hösten.

Fail

Ni vet i söndags, när maken knotande steg upp i ottan och packade bilen full av gamla dockskåp och hockeyspel för färd mot Täby galopp och bakluckeloppisen? Gissa om loppisen var temporärt flyttad till Botkyrka?

Jag är här

Fast LIVET pockar på och kräver tid.

Förändringens vindar blåser

Några fingrannar ska flytta. Jag förstår dem verkligen, men det är sorgligt ändå. Inte så värst långt, ska tilläggas, kanske 5 minuter med bil, men de spontana vinkvällarna är förbi och deras fina söner som hjälpt till att göra vår gård till den trevligaste gården, de flyttar ju också. Men som sagt, jag förstår dem. De bor i ett likadant hus som oss och nu flyttar de till ett mycket större. Med förvaring…dräggel…och gott om plats…

Nya vanor

Det slår mig att jag inte tappat byxorna sedan juni. Och nej, jag menar inget snuskigt, jag syftar på min ovana att tappa byxorna vid de mest opassande tillfällen. Höstmodet kanske är tajtare? Eller är det sommarfetman som håller braxorna på plats?

Äntligen

”Rambo V kan bli verklighet” råmar dn.se. Be still my beating heart.

Tidsbrist

Maken brukar inte stressa upp sig över tidsbrist, men igår höll han ett bittert föredrag i ämnet. Och det kommer bli värre innan det blir bättre…Ett hus ska tömmas på saker och inget ska direkt slängas, nej det ska säljas och skänkas och återvinnas. Samtidigt ska ett liv levas, barn hjälpas med läxor och man ska träna. Glömde visst jobbet ja, man ska jobba också. Jag får inte tänka för långt framåt, nej det är lättare om man delar upp det i små, små bitar. Ett skåp, ett par stolar, försiktigt tömma ett liv på rekvisita. Och mamma kommer att bli arg hur jag än gör. Om jag inte hjälper till. Om jag hjälper till. Men det gör inget, jag är ju den enda som är kvar nu, den enda som hon kan bli riktigt jävla galen på och bråka med utan att relationer skadas i grunden. Bring it on, men sen ska jag sova tolv timmar per natt.

True

Jag sjuder av huvudvärk och elakhet. Mest det sistnämnda.

All in

Jag har gjort det. Skrivit höstens första to do-list. Inte i excel än, nej en vanlig word-lista blev det, men jag är på gång. Privata grejor som ”ändra tandläkartid” och jobbgrejor huller om buller, men det finns ett tema. Japp, jag ska bli en bättre människa i år också.

Ta mig långt härifrån

Gud, jag blir galen! De utför nån form av takarbete på gatan där mitt kontor ligger och det låter HÖGT. Jag kan inte tänka i oväsendet och att tänka är en ganska viktig del av mitt jobb. Jag kan inte ringa samtal, för jag kan inte överrösta det infernaliska oväsendet. Jag kan inte vara så där spirituell och smårolig som ni har rätt att kräva av mig. Jag vill löpa amok med en dubbeleggad yxa.