Archive for mars, 2010

Mitt vilda nattliv

mars 31, 2010

Igår dråsade jag i säng kl 22 som vanligt. Trött efter trevligt jobbmöte, som avslutades med några glas vin. Jag lade mitt huvud på en cementklump, det kändes i alla fall så. Min mjuka kudde har stelnat till en kompakt massa, hög som tusan, vilket gör det omöjligt att ligga kvar på den. Tro mig, jag har försökt. Mitt i natten vaknar jag av att jag ligger ihopknölad i nederkant av sängen. Försiktigt, för att inte sparka ned den lösa plankan i sänggaveln (maken gillar inte att bli väckt av att den går i golvet, det vet jag av erfarenhet) försöker jag hasa mig upp i sängen, mot kuddstenen. Det går inte. Tyst svärande sätter jag mig upp och använder all min styrka för att klänga mig upp för backen i sängen och placerar mitt trötta huvud på klossen, spänner nacken för att ligga kvar. Jag sov inte bra i natt.  I morse gnällde jag när klockan ringde och då slet maken täcket av mig och guppade hela sängen så jag studsade som en gummiboll. Jag behöver en ny kudde eller en ny man.

Att färga eller inte färga

mars 30, 2010

Jag ser dem när ljuset är rätt. Eller fel. Jag ser de gråa hårstråna. Inte många, men fler än för ett år sedan, då jag fick leta, anstränga mig för att hitta dem. Så vad händer nu? Antagligen färgar jag håret i min vanliga färg eller lite ljusare. Men jag märker ju att jag drar mig för det och nu får jag titta närmare på min tvekan. Är det så att jag tycker att det är omoraliskt att färga håret? Patetiskt? Nä, jag letar i mig men hittar inga sådana känslor. Sanningen är nog att jag är lat. För börjar jag färga nu, så måste jag göra det resten av livet. Det känns slutgiltigt. Det är skitfult med utväxter. Det ser inte heller roligt ut med kvinnor i min ålder eller äldre som färgar håret hennarött eller rocksvart. Jo, lite rädd för att vara patetisk är jag nog. Liksom, ska jag bli den där pinsamma morsan med djup urringning, kolsvart smink och svart hår? Hu. Ja, jag erkänner att jag har fördomar och att inte heller Hollywoodfruar är mitt skönhetsideal. Att färga eller inte, det är frågan.

Tidig morgon

mars 29, 2010

Sådär ja, familjen ivägsschasad, gröt i magen, nyduschad. 07.10. Fast hon är 06.10 egentligen ju. Har glömt hur många dagar man håller på sådär, tänker på vad klockan ”egentligen” är. Inte så länge, hoppas jag, det är en så onödig tankevurpa. Gjorde en ny rörelse på gymmet igår och har ny och intressant träningsvärk. Det känns mycket bra. Maken, min träningpartner, haltar en smula idag och svär över att han sovit i någon konstig ställning. Eller hur, killen körde ben igår. 3 år kvar till 40, skulle jag hånfullt kunna säga, om jag inte hade passerat 40 med 3 år. Se där en nackdel med att vara äldre, man kan inte åldershåna sin hjärtans kär. Nog svamlat, jag får skylla på den tidiga morgonen. Aha, en fördel med sommartid, skyll ditt dravel på att det egentligen är en timma tidigare.

Språkförbistring

mars 26, 2010

Det finns en taxichaufför jag ofta åker med, men aldrig skrivit om. Han är inte enkel att sortera in i ett fack. Ibland har vi trevligt, ibland pratar vi inte. Funkar fint för mig. Ibland kör han hyggligt lugnt, ibland mer aggressivt och i morse var en sådan morgon. Han låg i häcken på en annan bil hela Sveavägen, tutade och svor. Antar jag. För det speciella med denne chaufför är att han talar med exakt samma språkmelodi och tonfall vare sig han pratar svenska eller sitt språk. Och han växlar, gärna mitt i en mening. Då gäller det att vara alert, kan jag säga. Han vinkar fram rädda gångtrafikanter, som försöker korsa vägen, samtidigt som han säger nåt. Han surar på andra bilister, håller en lång utläggning som jag är säker är på hans språk, tills jag hör ordet ”blinka”. Då blir jag osäker igen. När vi svänger in på Folkungagatan är jag klarvaken och redo för en ny dag. Tack, tror jag.

Onsdagar

mars 25, 2010

Vad är det med onsdagar? Jag menar, det finns andra dagar i veckan. Trots det är det som om alla tänker att det är en bra dag att lägga allsköns aktiviteter. Kanske är det för att den ligger så lockande mitt i veckan…Nåväl, för mig är onsdagar både trevliga och en intrikat logistisk knut, som mina föräldrar hjälper till att lösa. Dottern spurtar hem på onsdagar för att byta till ridkläder (hon har innebandy också, men man KAN inte vara på två ställen samtidigt). Där möter jag och mina föräldrar upp, skjutsar henne till stallet, hämtar sonen i skolan. Han har läxdag. tre läxor, för det passar ju så bra just på onsdagar. Vi åker hem till mina föräldrar, där gulliga mamma gjort middag. Sonen vilar i en halvtimme och sedan gör han läxor och maken hämtar dottern i stallet och de dyker upp till dukat bord. Vanligtvis. Igår hade vi just kommit in genom dörren då en stressad make ringer. ”Är sonen ombytt?”. Jag ser ut som ett frågetecken. ”Va?”. ”Han har fotboll idag och jag ska träna dem. ”Men du ska ju hämta dottern”. ”Jag får smita en stund från fotbollen”. ”Sonen har läxor”. ”Han får göra dem i morgon bitti”. Jaja, allting går. Nästa onsdag är det föräldramöte efter fotbollen.

Stövel

mars 24, 2010

I stort sett lyckas vi hålla ungarna med skor och kläder anpassade efter säsong och väder, oftast i rätt storlek. Men det finns ett undantag…gummistövlar. Från tidig dagiskarriär och uppåt har vi gång efter annan tvingats konstatera att stövlarna är för små, för borttappade eller för håliga. Eftersom vi VET att det är så här anstränger vi oss lite extra med gummistövlar. I höstas stötte vi på ny och oväntad patrull (efter att dottern vuxit ur/haft sönder ett par som jag uppfattat som nyinköpta). ”Jag vill inte ha enfärgade”, sa dottern. Nähä. Gummistöveljakt vidtog. Jag vägrar lägga en tusenlapp på gummistövlar, speciellt åt nån vars fötter växer som ogräs. Det blev inga skodon i gummi i höstas, men för en vecka sedan blev hon kär i ett par dyra, men överkommliga och plötsligt var problemet löst. Fröjd och gamman. Min mor, som vet våra gummistövelproblem, frågade om sonen hade några. ”Javisst”, sa jag tvärsäkert. ”Rätt nya, i rätt storlek och rätt snygga”. I förrgår hade han dem i skolan och i helgen ska vi köpa nya. Hela. I rätt storlek.

Minnet

mars 23, 2010

Minnet är en härligt bedräglig sak. Låt några år gå och plötsligt har du levt i den bästa (eller sämsta) av alla världar. Kombinera minnet, mänsklighet och mediapanik så får du en intressant soppa. Jag åkte färdtjänst med en dam i 70-årsåldern, som beklagade sig över hur det har blivit. ”För bara 10-15 år sedan var det inte alls ett sådant här busliv i Stockholm”, kverulerade hon, helt allvarligt. Jag antar att hon får sin information från tidningar som vill sälja lösnummer på larmrapporter. Jag minns. Supandet, skinsen, kickers, mördare som inte blev fällda för att de skyllde på varandra. Hur rädd man var för KNARKET. SANT-kurserna, stoppa klottret, stoppa våldet, stoppa mobbingen. Videovåldet som skulle göra oss alla till känslolösa maskiner. Japp, jag pratar om 80-talet.  Allvarligt, om problemet bara växer okontrollerat år från år, hur kan det finnas några människor kvar?

Så går vi runt ett enebärssnår

mars 22, 2010

Sitter på kontoret. Mitt matlåda är på Arlanda. Efter visst detektivarbete har jag och morgonens trevlige taxichaufför talats vid på telefon och jag hyser en visst (inte jättestort) hopp om att få äta lunch idag. Om han får en körning hitåt. För övrigt är allt rätt bra. Rätt vanligt. Jag gillar vardag, men ibland får jag en hemsk känsla av att jag slösar med min tid. En människoliv är kort, hur många halvtaskiga amerikanska sitcoms kan rymmas i det? Många, är min erfarenhet. Maken snarkar lyckligt i södagssoffan och jag våndas över min overksamhet. Läser en bok som jag nog lär tänka en del på ”The Underminer”, om vänner som säger saker i stil med ”Vad trött du ser ut” och ”Oj, ny frisyr. Är du nöjd med den?”. Tänker att det är bättre att använda tiden till att sova i soffan än att våndas. Tankar jag tänkt förut.

Säg inget till mamma

mars 19, 2010

Min mamma är en helt underbar mormor till mina barn. Tidigt i mitt föräldraskap hade vi ett par rejäla gräl och efter det var det klarlagt att hon gärna fick ha åsikter om hur vi fostrade våra barn, men att hon kunde hålla de åsikterna för sig själv. Det har funkat fint. Men hon tycker att vi är för stränga ibland och det löser hon genom att ha hemlisar med barnen. ”Säg inget till mamma”, viskar hon och höjer veckopengen mot min uttryckliga önskan, eller ger dem sötsaker en vanlig dag. Det stör mig inte så mycket, har man barnbarn får man skämma bort dem. Jag vet att min moster gör samma sak med sina barnbarn. Och det är här jag börjar fundera. Vi fick aldrig berätta för pappa vad jeansen egentligen kostade eller andra sådana saker. Det innebar i förlängningen att vi hamnade i en slags pakt med mamma mot pappa, hamnade i en tyst tacksamhetsskuld. Jag vet inte hur min mormor gjorde med sina barn, om hon hade små hemligheter med dem med. Det skulle inte förvåna mig. Då är det viktiga inte hemligheten i sig, utan tacksamhetsskulden barnen hamnar i. Jag gillar det inte.

På ett jävla humör

mars 18, 2010

Jag har några samtal att ringa. Be om ursäkt. Några dagar i månaden är jag grälsjuk och gråtmild, en fruktansvärd kombo. Tålamod? Kan jag inte stava till. Överseende? Skulle gärna vara det men det är svårt när folk är idioter. Min plan är att hålla hyggligt låg profil IRL ett tag, så att jag får ha kvar några kompisar. Nä, riktigt så illa är det inte. Bara nästan.