Teater

Ikväll ska jag på teater. Det var ett tag sedan, så det ska bli väldigt trevligt. Inte blir det sämre av att jag får hänga med bästa P!

Demens

Det händer ganska ofta att jag tänker på demens. Hur människor man känt hela livet plötsligt börjar förändras. De flesta av mina kompisar har föräldrar i spannet 65 till 85 – och påfallande många har någon form av demens. Har sånt ökat eller beror det på att vi lever längre? Har vår syn på vad som är en sjuklig förändring ändrats? När det är i början kan man ju tänka  ”Oj, vad X virrade till det”, men i de långt framskridna fallen finns ju ingen tvekan. Det är en sorg att se människor gå in i mörkret och det är en sorg att sjukdomen omges med så mycket skam att människor väntar med att söka vård. Kanske så länge att bromsmediciner inte längre har effekt. Kanske så länge att de krockar. Det är VÅRT fel, så länge som vi behandlar demens som en skamlig sjukdom.

Tisdagar

Dottern har ett brett leende varje tisdag. Det är dagen då hon får gå till ridskolan. Själv var jag aldrig en hästtjej och det är bra att Dottern har intressen jag inte hade. Det är så lätt att blanda ihop sig med sina barn, glömma att de inte är jag, vill som jag, gillar samma saker som jag. Dotterns lycka påminner mig om att hon är en helt egen människa. En underbar.

Det växer

Överallt hemma står små tråg med pytteplantor. Barnen suckar och äter sin frukost bland miniväxthus, flyttar tåligt julrosen ut och in varje dag, vattnar tomater och kronärtskocka. Jag har väldigt tåliga barn.

En vecka

Den här veckan har varit bra, ser jag nu i backspegeln. Kall som pip, men bra. Möten som utvecklar. Jag drack te med en väninna och hennes 20-åriga dotter. Väldigt spännande. Den här människan som jag känt i hela hennes liv, inte nära men dock, satt plötsligt där och var vuxen, med en vuxens tankar om bostad, jobb och kanske barn. Hennes mamma lovade att gå igenom målbilder för ett framtida jobb med mig, styrkor att trycka på, svagheter att jobba med. Hon är rekryteringsproffs, så det ska bli jättekul. Min granne som är nätverksproffs ledde ett möte där jag deltog och jag träffade en kvinna som är proffs på det skrivna ordets struktur. Det är kanske därför veckan har känts bra – det är alltid mycket roligare och enklare att ha att göra med människor som tycker om det de gör och är bra på det.

Kemi

Det är så märkligt. Så här års känns det som om jag vaknar, blir mer mig själv. Jag är helt övertygad om att det har med kemi att göra. Min vackra vinterprinsesskusin S har vintern som sin – klaraste – period. Genom åren har jag hört så många förklaringar till årtidsbunden sinnesstämning och jag tror det mesta är skitsnack. Särskilt vi kvinnor är uppfostrade att tro att allt är psykiskt, ont i magen eller huvudet förklaras nästan alltid så. Men ont i huvudet kan bero på synen (dottern ska få glasögon nu). Hörde ett skräckexempel igår, en tjej med odiagnosticerad MS hamnade på psykavdelning. Flera gånger. Vi måste ta våra kroppar på allvar, först utesluta fysiska orsaker innan vi hoppar på de psykiska. Att sedan kropp och själ är förbundna är ju självklart. Min kemi ändrar sig i takt med ljuset.

 

Nu kommer min tid.

Trams

Har ni sett Simpsons-avsnittet där Homer försöker öka så mycket i vikt att han kan räknas som handikappad? När han nått sitt mål klär han sig i en slags klänning. En sån vill jag ha. Rullis och kläder är SVÅRT. Jag älskar jeans, men de kryper ned och i kombination med att tröjan glider upp, ser jag ut som någon slags Spicegirl (Nightmare Spice), på väg till hemmet. Jag har gått ned i vikt, så skärpet måste dras åt och det är heller ingen vacker syn, men hellre det än att tappa brallorna (igen). Kjolar snor sig i hjulen. Långa jackor får jag inte av när jag sitter, korta glider upp i ryggen, där det redan är en glipa mellan jeans och tröja. Undrar om Stålmannen lånar ut sin dräkt och hur man i så fall gör när man blir kissnödig.

Det årliga lovprisandet

Vi var på utvecklingssamtal för dottern igår. Det gick väldigt bra. Jag tittade på den här fina människan som resonerade så klokt och hade ett halvt öga framåt mot gymnasiet. Helt obegripligt det här med tid. Vissa saker går så jädra fort.

Gården

Inlandsisen breder ut sig över vår grusade går. Tjock och blåaktig, helt blank. När solen ligger på så smälter det pyttelite och sedan fryser det igen och isen blir än tjockare och blankare. Alla som går förbi har den där stela gångstilen man får när man fruktar för sin lårbenshals. Och smhi lovar att inlandsisen ligger kvar till långt efter påska. Kul.

Feg

Det är klart att jag är feg när jag snabbt scrollar förbi artiklar om den 13-åriga flickan som begick självmord efter att ha blivit mobbad på nätet. Jag orkar inte läsa, det träffar för nära. Mina barn är snart 13 och 15 och det är klart att jag inte hänger över axeln på dem när de surfar. Visst frågar man lite, men jag har i färskt minne alla frågor som mamma ställde när jag var i den åldern. Jag upplevde dem som en SVÅR kränkning av mina gränser och är livrädd för att göra så mot mina barn. (Lustigt nog har de inga problem med att få sina gränser respekterade av mormor. ”Mormor, fråga inte så mycket”. Hon skrattar och sen är det klart).

Att vara förälder är lite som att segla ibland. Man kollar väderleksrapporten, man ser till att allt material är i god form, men sen är det bara att ge sig ut på öppet vatten och hoppas på det bästa.