Archive for januari, 2009

Frölådan

januari 28, 2009

Igår kom de sista fröerna jag beställt, så nu är den gamla glasslådan jag förvarar mina sommardrömmar i helt proppfull. Jag är väldigt nyfiken på rudbeckian ”Cherry Brandy” och jag har shoppat luktärt X 3 trots att de måste bli krukodlat, eftersom jag nog inte kan locka maken att  dig deep for the sweetpees. Igår när jag satt i soffan och försökte sortera (”de här ska till gula rabatten, de här ska förodlas, de här ska till mamma”) fick jag överslag i hjärnan som jag traditionsenligt får varje år när jag försöker sortera fröer. Jag trängtar efter Excel, fast det är sjukt nördigt och kommer ta mig flera dagar att skriva in och katalogisera allt vi har planterat och odlat här i snart 6 år, jag skjuter lite på det, fast jag har systemet klart i huvudet. Skjuter på det en månad, max.

Annonser

Gnäll

januari 27, 2009

Jag är gnällig. Ynk, ynk. Själv klarar jag inte av gnälliga människor, tycker att de får kamma sig och komma igång. Ynk, ynk. Min självrespekt är på minus. Vad gnäller jag för? Tja, vädret, ryggvärk, färdtjänst…Ynk, ynk. En gång för länge sedan åt jag lunch med en god vän och hon sa: Jag är skitless på oss, ska vi umgås med några andra? Så känns det, kan jag bitte lämna den här snörvlande gnällspiken hemma och umgås med någon annan?

Jag borde

januari 26, 2009

Med åren har jag blivit bättre på att se gråskalor. Med åren har jag blivit bättre på att uppmärksamma alla ”jag borde” som man vräker ur sig till höger och vänster. Det finns viktiga jag borde (Jag borde kolla leverfläckar), men många är bara dumma. Å ena sidan gillar jag tanken på att vi alla utvecklas i kontakt med livet, å andra sidan retar det mig att speciellt vi kvinnor ser oss själva som work in progress. ”Jag borde sluta oroa mig, jag borde gå ned i vikt, jag borde bli gladare, jag borde gå på orgasmkurs”. Lägg ner. Vad vi verkligen borde är att vara lite generösa mot oss själva. Hur ofta tänker man lungt ”ja, det där gick verkligen åt helvete, men jag testar igen nästa vecka”. Jag borde tänka så oftare.

Vilodagen

januari 25, 2009

I kaminen sprakar en brasa och det är tur, för ute är det nån plussgrad och rått på ett sätt som bjuder in reumatism och tungsinne. Snart ska jag ut i vardagsrummet och vara tjatig. ”Städa rummet, vattna orkidéerna, fixa soffan, det ligger trosor på köksgolvet”. Och innan året är slut kommer nya små barn att dyka upp hos nära och kära, barn som inte städar och tappar trosor på köksgolvet på väg till tvättstugan. Underbart!

Oväder

januari 24, 2009

Det blev en bra dag igår i alla fall. Mjukyoga och andning gav effekt och var faktiskt roligt. Kvällshopping på IKEA och fick lite hicka när jag såg att de nyinköpta kuddarna (lindblomsgröna, mångmamma) hette ”Felicia”. Fast den starka vetenskapliga delen av mig fnyser åt sådant tjafs och vet att vi människor försöker skapa mönster i kaos överallt, för att sortera och förstå. Inga övernaturliga budskap behövs,världen är undersam nog.

Tårar

januari 23, 2009

Idag kommer tårarna lätt, bara rinner och jag är inte ledsen men fruktansvärt sorgsen. I mitt huvud går ”Felicia” på repeat. ”Felicia är död, död är mitt sista hopp, försvunnen hennes kropp.”  Och det är syrran. Eller är det jag? Om jag hade fått göra om en sak utifrån den styrka jag har nu, så hade jag fortsatt att träffa henne när hon var nykter. Skilja på missbruk och person. Fast det är svårt när någon har instabil personlighets störning, för hur skiljer man ut personen i den man älskar när den personen har en instabil personlighet? Svagaste, svagaste älska mig, du är den enda som förstår, håll mig. Och sarkastisk och elak, din jävel, allt handlar om dig, ursäkta att jag inte lever upp till din jävla perfekta värld där alla gö r som du vill. Ett helvete. För oss båda. Camilla är död.

Kärringvarning

januari 22, 2009

Efter som jag dagen till ära har klarröda naglar så ska jag racka ned på fula saker. Först en brasklapp: jag tycker att det är gulligt och rätt att unga människor klär sig ”annorlunda” och blir rörd av rosa testar. Men ibland tycker jag att saker är fula. Så.

Hängrövar, my God, när killar drar år skärpet nedanför rumpan för att jeansen inte ska singla mot marken som höstlöv.

Fel bh-storlek, gärna i kombo med tight tröja, oftast tanter i 60-årsåldern, rys.

Kort t-shirt, stor mage, låga jeans. Fult på alla!

Hood uppdragen över kepsen, hehe.

Hur ser jag ut själv då? Tja, jag hamnar inte på min egen shit-list, men en modeblogg blir det ju inte:)

Tant – 67

Att våga

januari 21, 2009

Jag var ett fegt barn. Jag har inte fega barn. Min metod har varit att rent fysiskt blunda eller titta bort när de klättrat, sprungit i soffan, galloperat med hästen. Inne i mig finns en evig ångestknut av alla tänk om, men jag vägrar. Om jag så ska blunda mig igenom delar av mina barns liv, så vägrar jag ge dem det arvet. Helt har vi inte lyckats så klart, men de är ändå friare än vad jag var. Och jag blir galen på pappa när han ingående berättar för barnen hur de kan skada sig och slå sönder sina små kroppar när de hoppar från trappen eller går balansgång på muren. Och jag hindrar honom, tystar honom.  Men min harighet och min förmåga att tänka ut hemskheter får åtminstone en delförklaring.

En morgon som andra

januari 20, 2009

I taxin satt en stor man, lätt 150 kg, som kämpade för att dra andan och var fångad i sin kropp på ett tydligaresätt än jag är, trots rullstol och färdtjänst. Jag vill inte vara fördomsfull, men är det ändå. I början satt jag och tänkte på att han kunde få hjärtinfarkt vilken sekund som helst och hur mycket jag inte vill dö så, i 100 km/h, fastspänd bredvid en döende sjöelefant. Men han var jättetrevlig och hade intressanta saker att säga, kunde lyssna och berätta. Han framhävde sina svagheter utan att gå med håven och tvinga mig att säga dumheter som ”haha, det är bara mänskligt”, eller ”‘äsch, så farligt är det väl inte”. Ofta är det sånt som gör mig irriterad, jag kan spelreglerna för vad en tjej förväntas säga i de lägena och oavsett om jag gör det eller ej är jag en extremt ovillig deltagare i det spelet. Så glad när jag slipper de förväntningarna. Jag kom till jobbet med ett leende på läpparna och det är gott så.

Vrede

januari 19, 2009

När jag skulle till jobbet så steg en man ut i gatan och hejdade taxin med en myndig rörelse. Han var i 60-årsåldern och de neonfärgade kläderna avslöjande att han var byggare eller vägarbetare eller nåt ditåt. Vi stannade lydigt och han vinkade fram en lastbil av ordinarie mått, en helt vanlig påfart, en bil som lätt hade kunnat svänga ut efter oss utan problem, på den glest trafikerade vagen. Jag blev rasande inombords, ilska blandat med vanmakt över alla gånger sådana gubbar stått i min väg och tagit sig rätten att välja vad som är viktigast och det är ju alltid dom och deras göromål. Jag blir arg för att jag ger dem rätten att bestämma, men mest blir jag helt GALEN när jag ser att de inte gör det för att retas eller vara elaka, utan med den självklarhet som kommer av att de VET att de är viktigast.  Den platsen tar ingen kvinna jag kännner och må den dö ut hos alla jävla småpåvar som kan allt om tennis i soffhörnan, som docerar medans jag ler, som är avskyvärda i sin arrogans.