Archive for maj, 2010

Invaliderna

maj 31, 2010

Jorå, teglet är i princip uppe, men maken ser ut som en ostbåge. Han pillar med sista raden, där alla pannor måste kapas och med nockpannorna. Det blir fint, men det har tagit på honom. Idag ska han ringa naprapaten. Jag har rensat 5 rabatter. Planterat alla förodlade plantor. Jag har ont i ryggen. Hemma hos oss var morsdagspussen en bedrift och alla andra ömhetsbetygelser får vänta till hösten.

Tegel

maj 29, 2010

Oroligt kollar jag Aftonbladets vädersite för sjuttioelfte gången. Makens systrar med familjer ska komma hit, männen iklädda arbetskläder och för brudarna – tja, rosé är på kylning. Tegelpannorna ska ut från carporten (halleluja) och upp på sovbodan. Många kilo tegel. Håll tummarna för att det blir uppehåll.

Ring mig sen

maj 28, 2010

Det började med att den vanliga telefonen kom bort. I huset, det visste hon, men var? Dagarna gick och hon talade in ett meddelande på telefonsvararen, där hon bad folk ringa på mobilen istället. I samma veva k*kade hennes internet ut och hon fick föra långa samtal med telebolaget över mobiltelefonen, för det här hände sig i USA och om telebolag är en mardröm här så är det inget emot over there. Ok, det gick inte att maila och inte att ringa hem till henne, men mobilen funkade ju. Hon tappade mobilen. Borta. Men nu funkade internet, så det gick att maila eller i värsta fall ringa på hennes svenska mobil, lämna ett meddelande och så ringer hon upp. Plötsligt kräver datorn ett password och hon kan alltså inte längre nås på mail, eftersom hon inte har något password och alltså inte kommer in i datorn. Hennes svenska mobil ringer, hon springer runt och letar och lyckas precis rädda den ur valpens käftar. Eller några knappar strök med och resten buktar ut så hon inte kan trycka på dem. På plussidan finns en återfunnen hemtelefon och nu är cirkeln sluten, det är det enda sättet att nå henne på. Försöker hon säga mig något?

Fart och fest och färg

maj 27, 2010

Nyss gick en femtiotalsbrud förbi med en färgglad sidenscarf över det platinablonda håret. Hon var max 20 år. En underskön yngling, som bar upp en åttiotalskreation, midjekort kavaj med uppkavlade ärmar korsade gatan utanför mitt fönster. Jag älskar Söder. Få Folkungagatan irrade en tant 75+, iklädd knallröda jeans, t-shirt och vitt hår uppsatt i knut. Skoltjejer med neonhår, fullsatt med svarta sammetsrosetter släpar tunga väskor mot Mariaskolan. Det är som att sitta i ett kalejdioskop. Alltid nåt nytt att titta på! Fast fullgubben i utsvängda jeans, bar överkropp förutom en liten jeansväst var faktiskt jobbig att beskåda, både för ögat och hjärtat. Han var lång och utmärglad, huden som pergament, rollatorn ny och röd. Undrar vem han var innan allt rasade.

Superondingar

maj 26, 2010

Jag tittar ju en del på TV-serier typ CSI och Criminal Minds – mord och blod. Det har jag gjort länge. Förr hette de saker som Profiler, men i stort är det samma koncept. Utredare som genom teknik eller speciella förmågor (The Mentalist) jagar barbariska mördare och får fast dem i programmets självande slutminut. Gott så. Men förr eller senare dyker det utan undantag upp 2 saker i sådana här program som får mig att vrida mig som en metmask på kroken.

1. Superondingen

2. Personliga problem

Punkt ett kan jag kanske ta. Men handen på hjärtat, hur kul är det egentligen med en Ond, som gärna mäter sin intelligens mot just den här gruppen/personen som råkar vara hjältarna. Som smyger in i deras hem, mördar deras familjer, lämnar toksmarta meddelanden eller gör väggmålningar i blod. För vi vet ju vad som händer. Han blir fast och inför våra ögon förvandlas den diaboliske Superondingen till en trist dussinmördare. I avsnitt efter avsnitt har han varit hemsk, men i lampskenet är han en trist typ. Våra fantasier är värre än verkligheten och det är svårt att leva upp till sitt eget dåliga rykte. Tro mig, jag har försökt.

Punkt två är en stor gäspning och ett säkert tecken på att serien går mot soptunnan. Någon i teamet döljer sitt skåpsupande, sin romans, sitt spelberoende. Det skapar problem, eftersom de trasslar in sig i kriminalitet när de försöker dölja det och bla bla bla, men sedan dör personen eller får hjälp, gud så boring. Väck mig när det blir spännande igen.

Wheelrage

maj 25, 2010

Få saker höjer mitt blodtryck lika effektivt som att bli ignorerad som kund. Möjligtvis rådjur som äter sig proppmätta på tulpaner, men det är hårfint. Jag har ägnat mången arbetstimma åt teleleverantörer, försäkringsbolag och nu senast konferenscenter som verkar HELT JÄVLA ointresserade av mina pengar. Jag – Här har ni pengar. De – Tja, jag vet inte om vi orkar. Vaskaruha? Grejen är ju att man inte vet vad man vill ha förrän man sett vad det finns att välja på och vad det kostar. ”Du, kan jag be Max från tjänstepension att ringa dig sen?” Javisst, men Max ringer inte. Hur kan man tjäna pengar om man behandlar blivande kunder så? Istället anställer de nån hjärndöd 20-åring som får ringa på leads, jaga prospects. Hallå, ta hand om de kunder som vill handla, så slipper ni finniga innesäljare i fikarummet. Till all nonchalant ”servicepersonal” därute säger jag – Det finns ett extravarmt ställe i helvetet för er.

Jag är mätt

maj 24, 2010

Det skulle förvåna mig om jag någonsin blir hungrig igen. I lördags var jag hos B-lund med dottern, då mannen och sonen stod på en brygga i Roslagen och metade. Hennes mamma och 3 döttrar var där, samt hennes äldsta dotters kille. Vi grillade, eller F grillade och min väninna tillverkade kol av resultatet att döma. Jag har sällan sett så mycket mat. Vi åt och åt och åt, men det syntes knappt på faten och då hade vi ändå knäppt upp alla knappar som gick att knäppa upp. Efterrätt. Dessertost. Vi var 4 som åt ost. Det fanns 8 ostar i generös storlek. Vi åt och hade jag inte redan haft en rullstol hade jag behövt trolla fram en. Vi åkte hem, jag och dottern, till vår sagogård och där följde en underbar kväll med myggspiral och banjomusik. Jag skrattade så mycket att jag hade träningsvärk i magen när jag vaknade. Fortfarande mätt. Nu kanske vän av ordning tror att vi tog det lugnt med maten igår. Nja, vi åt palt. Nykokt palt med hemstampade lingon och riktigt smör. Mitt personbästa på tre paltar ligger 30 år bak i tiden, men enåenhalv är nog för att framkalla paltschwimen. Konversationen blir inte direkt sprudlande efter en paltmiddag. I dag har jag med ett äpple och en macka till lunch. Ärligt, jag tror aldrig jag blir hungrig igen.

Nörden

maj 21, 2010

På ett ställe jag brukade hänga (Munchies) stod det ”nird” klottrat på toa. Någon ville skriva om en nerd, men slant lite och jag tyckte det var oerhört kul. Jag identifierar mig med nördar, vilket egentligen är rätt konstigt, om man kräver blixtrande intelligens eller aspergerintresse för….öh…flygplan för att kvala in som nörd. Äh, jag skriver nird istället, så har det hetat för mig sen Det Fruktansvärda Skrattanfallet på Munchies toa. Kanske är det en känsla besläktad med utanförskap som gör att jag identifierar mig som nird, eller för att jag läste (läser) serier eller fantasyslukandet som är så jävla mycket på allvar. Hur som helst retar det mig lite att fantasy släppts nästan fram till finrummet, att nirden nästan blivit cool. Jag menar, hur går det med utanförskapet då. Före Anne Rice var vi de enda som läste om vampyrer, nu svimmar miljontals tonnisar till Twilight, framför tv:n skrattar alla åt the Big Bang Theory, inte bara jag. Fast det är nog bara jag som tycker att nirdgrabbarna i den är söta på riktigt. Ja, utom Wolowitz då, inte ens den nirdigaste nirdbrud kan tycka att han är läcker.

Tittar på stan

maj 20, 2010

Inget går upp mot en vårmorgon i stan. Från min bubbla i bilen ser jag hur lättklädda människor skyndar till något viktigt, en tonnis i gabardinuniform kånkar ut GB-gubben från 7-11 och hur människorna myllrar upp ur tunnelbanan vid Medborgarplatsen, som färgglada myror. Kastanjerna vid Scandic ska snart slå ut, Skeppsbron kryllar av glassätare som visar upp sig eller försjunker i vattenskådning. Det är en enorm energi, de unga männen har aldrig varit vackrare, fyllona runt bolaget på Folkungagatan ser nästan glada ut. Hit hör jag.

OMG

maj 19, 2010

Hörrni, blir mycket taxi nu, men det står ni väl ut med? Fasiken vad svårt jag hade att hålla mig för skratt igår när jag åkte hem, bet mig i läppen, stirrade stint ut genom fönstret. Chauffören var en man i min ålder, muslim av namnet att döma, småbarnfar av det oroliga slaget och helt fixerad vid hasch. Hasch hit och hasch dit. Vad händer i skolorna egentligen, när föräldrar inte ser? Hans äldste skulle just fylla 9, så jag gissar personligen inte på hasch, men min chaufför var mindre säker. ”Det är de svarta som håller på med hasch”, berättade han i undervisande ton. Jaha. ”Varför vill man ens ta hasch, man blir yr och måste ha pengar, stjäla och mörda, sälja sin kropp”, fortsatte han uppbragt. Eeeh, ok, visst är mina upplevelser av den sortens rus ett par decennier gamla, men det är inte riktigt så jag minns det. ”Det kommer från Pakistan och Afghanistan”, sa han tvärsäkert, ”jag har sett vitt haschpulver på film”. Jag försöker försiktigt utröna om han menar opium eller heroin, men han vidhåller hasch. Hur kom vi då in på detta? Jo, jag påpekade att tulpanerna på Karlavägen var vackra. Den ena växten gav den andra och tydligen är haschblomman också stor och röd….