Archive for december, 2008

Frid

december 31, 2008

Sonen badar, dottern spelar Mario Cart och maken handlar nyårsmat. Utanför är himlen blå och ta mig tusan om solen inte lyser. Tandvärken kvarstår men har tonat ned ett snäpp på skalan. Det är i sådana här stunder som jag helt oförberett känner mig lycklig. Jag önskar att jag oftare kunde vila i den lyckan, i stället för att ge mig in i ett magiskt tänkande, där negativa tankar är till för att skydda det jag älskar, skydda min egen bräcklighet. Skriken mellan barnen, det trivsamma, vardagliga pratet mellan gossen i badet och flickan framför tv:n hjälper mig att hålla mig på mattan. ”Jag vann en pokal!” ”En val?” ”Nej, en pokal!” ”Va?” ”Hon vann en pokaaaaaaaaal”, skrek mamman. Gott slut!

Tandvärk

december 30, 2008

Hur mycket vi än försöker inbilla oss att vi är fria så är vi i alla fall våra kroppars fångar. Jag har med andra ord tandvärk som hjälpligt hålls i schack med Ipren,  men i smärtdimmor och trasig nattsömn växer ett beslut fram: den där jävla visdomstanden ska bort. När allt är frid och fröjd så inbillar jag mig att det inte behövs och jag lever någon månad i trivsam förnekelse. Men så en dag fastnar något i tandfickan längst bak och – my good. Nu är detta en direkt uppmaning till mig själv: när infektionen lagt sig, ring din tandläkare!

Helgerna

december 29, 2008

Helgerna är snart överlevda, jag har överlevt. Imorgon är det syrrans 40-årsdag, sedan nyår och sedan nytt år! Jag älskar nytt år! Tro nu inte att helgerna varit hemska, tvärtom väldigt trevliga och mycket tid med min familj, något som stärker och gläder. En nyårkrönika vore kanske på sin plats, men jag vet inte…Det räcker kanske med att konstatera att 2008 bjöd på stora förändringar yrkesmässigt och att det kännns som väldigt bra förändringar. Nu är det upp till mig och jag klarar det.

Mitt nya jag?

december 27, 2008

Läser om detox, om rening, om en nystart. Min fiende är jag själv och jag säger: Nu igen? Hur många gånger har du gjort det här? Gulligt. Lika många gånger som du har misslyckats.

Men jag är stark.

Frid

december 25, 2008

Vi sov som klubbade sälar hela familjen. Jag lovar att det behövdes. Julafton var fin och god, men det bästa med julen är alltid juldagen. Barnen spelar och leker, frid råder i princip. Kläder är valfritt, allt är valfritt (utom att dottern MÅSTE duscha) och när maken kommer hem efter en ofrivillig (men ölen igår var valfri och nu ska bilen hämtas) cykeltur kommer en brasa snart flamma i kaminen. Jag är nöjd.

En lång dag

december 23, 2008

Om man är ett barn, så är det här en lååååång dag. Sonen är nära tårar ibland, väldigt hjälpsam och helt enkelt sliten i nerverna. Dottern får äta hur länge hon vill, så hon sitter ensam och lycklig vid matbordet. Det är hennes paradis, att vara helt utan stress. Att det är en lååååååååååång dag verkar mest skönt för henne.  Jag känner mig lite uppjagad av barnens längtan, jag älskar så mycket, vill att det ska bli bäst. Har såklart tusen kloka saker jag skulle säga till andra i det läget, men sina egna tillkortakommanden och nojjor får man helt enkelt andas sig igenom. Och all förväntan och all kärlek, allt hemlighetsmakeri – det har sin egen magi.

Hej å hå

december 22, 2008

Råttfångarn sover helt utslagen bakom skärmen och det ser så skönt ut. Jag sover också, så mycket  jag bara får för mig själv. Mamma sover inte, för pappa hostar. Han har hostat ett drygt år och vi är alla oroliga, arga och lessa på eländet i olika grader. Jag fick tag i en läkartid idag till honom, men han vill inte gå. Det är så, man måste inte gå till läkaren, det finns inga lagar som säger att man måste ta hand om sig själv, inga lagar som tvingar en att möta sin rädsla för att det som gör att man hostar och hostar, det är en annalkande Död.

Ibland är respekt för individen svårt för mig. Men om någon gör sig själv illa, så är det bara att acceptera och jag vet inte om det finns ett egenvärde i att tvinga folk till behandling. Kan en missbrukare i sin värsta stund avgöra om han eller hon vill ha behandling? Ska familjen tvinga fram behandling? Ska samhället ansvara?  När har man förverkat sin rätt till respekt för beslutet att inte ta emot behandling?

Ur skinnet

december 19, 2008

Det känns som jag vill krypa ur det, skinnet alltså. Oj, jag går runt i hemska, hemska cirklar i sinnet. Nej, jag orkar inte titta på dem, så rädd för en lögn, så rädd.

Sömn

december 18, 2008

Sömn är fina grejor. Får mer än jag brukar av den varan nu och mår utmärkt på det. Tyvärr gör det också att den underbara bok jag läser nu blir uppslittrad i fragment och den är impressionistisk till att börja med, så jag blir lite förvirrad ibland, går tillbaka några sidor och försöker rekonstruera vad som hände innan tuppluren fick mig att blanda ihop verklighet och fiktion. Fast jag tror inte att To the lighthouse egentligen förlorar något på att läsas mellan dröm och vakenhet. Jag mår bra av att befinna mig där.

Hembiträde

december 17, 2008

Jag läser Kattmammans blogg och känner mig väldigt berörd av det tuffa hon och Kattpappan går igenom. Att se på varandra över två små barn, varav en sprillans ny, genom sömnlöshetsdimmor och sorg, och undra om äktenskapet, kärleken, är slut.

Jag pratar ibland med min mamma om hennes barn- och ungdomstid i Piteå. Hon var äldst av 5 i en bondfamilj, där det alltid fanns mat men aldrig pengar. Som 14-åring började hon jobba som hembiträde. Alla gjorde det, alla hade hembiträde. Varandras döttrar eller någon gång en syster som mot en liten peng hjälpte till med maten, tvätten, barnen. Mamma är född -41 och jag har försökt förstå hur det här hembiträdesystemet fungerade men inte riktigt lyckats. Var det en klassmarkör? Var det förnedrande? Vem hade råd? När mammas yngsta syster föddes -56 var en syster hemma hos de övriga barnen den vecka som mormor låg på BB. En vecka, det händer nuförtiden bara om man har en fruktansvärd förlossning och i ärlighetens namn vill väl de flesta komma hem tidigare nu, men min poäng (för det finns trots allt en sådan) är att i helt vanliga bondfamiljer fanns för 60-70 år sedan en respekt för den nyförlösta kvinnan, för att hon behövde hjälp och även senare i vardagen fanns de små hembiträdena i helt vanliga familjer, för det är ett stort arbete som uträttas inom hemmets väggar. Jag tycker som bekant INTE att det var bättre förr, men vi kvinnor och våra snälla män knäcker oss själva i situationer som är lite utöver det vanliga, helt enkelt för att vi lever utan slack i seglet i vanliga fall. Vi ligger inte en vecka på BB, vi har inte hjälp och vi klarar det inte. Jag vet inte hur man löser det, politiskt blir jag helt förtvivlad av problemet, men att vi har normaliserat en helt sjuk arbetsbörda, hemarbetet, något man bara klarar, knäcker oss och dödar kärlek.