Ensam

Att tillbringa tid med bara sig själv är märkligt. Jag sitter mycket ensam på kontoret och efter ett tag säger jag saker högt för att höra en röst. Tänker på att isolering är ett grymt straff, men också på att andra, även dem man älskar, någon gång kan driva en till vanvett. Vi lever på en plats och i en tid, där det har en positiv underton att ”klara sig själv”, ”inte vara beroende av andra” och om du är i ett förhållande ”inte vara klängig”. Kanske är det en reaktion på statarlängor och flergenerationsboenden, där vi bodde tätt, tätt med människor vi inte nödvändigtvis gillade. Men det har också strängt moraliska övertoner som jag ogillar. Om du är svag och klängig, mjuk och beroende eller gud förbjude gammal och sjuk – då är du sämre.

Helt löjligt

Jag är fånge, på riktigt, i mitt hem. Snön är tung och hotfull och ja, det snöar fortfarande. Så efter ett helt misslyckat försök att åka till sjukgymnasten i morse så stannar jag hemma (eller nästan, ska till sonens skola på fika) och har det bra. Råttfångarn går på lådan och är rastlös, men lockas inte av drivorna när jag öppnar dörren till svar på hans jamanden i hallen. Han sover iofs lätt 20 h om dygnet och varför inte? Jag skulle kunna snitta 16 om jag inte hade Luther på axeln.

Insnöad

Snön har vräkt ned oavbrutet i flera dygn och det är faktiskt toppen än så länge. Barnen gick iväg genom snöstormen i morse och det enda som fattades var geten Gullspira. Snön är en värre drama queen än jag.

Frost

Huset mitt emot vårat ser ut som ett sagohus denna morgon, taket är täckt av rimfrost, som kristyr på ett pepparkakshus, och klematisen hänger i vissna girlanger runt förstubron. Det är vackert, men lite sorgligt. På mitt extremt ostädade köksbord står en plastlåda som en gång innehöll glass, men som nu innehåller min fröskatt. När barnen gått i morse öppnade jag den till kaffet och fingrade på bilder av stockros, blåklint, malva. Inte för ofta, då upphör det att fungera som motgift mot det kalla, sorgliga, men ibland.

Notes

Ibland tror jag att mitt huvud är tomt, så tomt att sådana där gräsbollar som man ser i westernfilmer blåser förbi på de övergivna gatorna. Andra gånger blir jag stum av förvåning när jag upptäcker vilken oerhörd mängd dumheter jag proppat hjärnan full med under årens gång. Det verkar inte finnas någon klar princip för vad som sparas och vad som blir ökendamm. Idag lunchade jag med min kompis Ingela (kolla in hennes underbara gaytomtar på vårsalongen nästa år) och vi kom att tala om händelser från förr. Vissa grejor hon berättade har jag absolt inget minne av, även om de så här i efterhand verkar viktiga och roliga. Men jag har tydliga minnen av till synes helt oviktiga saker, som att jag brukade gå förbi en jeansaffär när jag gick i mellanstadiet och be om klistermärken. Hela processen, från det pinsamma frågandet till hur klistermärket luktade, är inetsat i hjärnbarken. Varför? Ingen som helst aning.

Dan efter dan

Är lite bakis idag, men det var det värt. Så himla kul och trevlig middag! Men jag har lite jobbångest, saknar inte idéer, men saknar skitbra idéer. Så vad gör man då? Plockar upp Stolpes heliga Birgitta och förundras över denna lilla svenska som läxar upp europas elit och som ser helvetet i grälla färger. Hon vältrar sig i tortyrscener, hon målar med bred pensel. Ända sedan jag läste ”Den dynamiska medeltiden” gillar jag att läsa om den här perioden. Man måste ta in för att ge ut. Fakta in, idéer ut, det är teorin jag tror på.

Utseende revisited

Varje morgon tänker jag; ”Det är stressigt nu innan barnen kommer iväg, sedan ska jag måla mig/föna håret/dra på de snygga strumpbyxorna.” Sedan går jag iväg (eller rullar för den petnoge), hel och ren, men brutalt ofixad. För ett tag sedan var vi på fest och jag var sminkad och fixad. På riktigt var det folk som inte kände igen mig! Nåväl, när kvällen kommer tänker jag; ”Herreminskapare, så trött jag är. Men i morgon ska jag måla mig/föna mig/dra på de snygga strumpbyxorna. Imorgon blir allt annorlunda.”

Snö

Det snöade igår, stora, blöta lappvantar dalade från himlen, ner på maken som svärande bytte till vinterdäck. Jag är ju ingen stor fan av vinter, men det första snöfallet piggar upp, det måste jag medge. Sen var det roligt att lyssna på sonen, som höll en monolog över hur glada grannbarnen måste vara nu när snön kom, eftersom de är småbarn. Vid den mogna åldern av 8 år så visade han sin glädje över snön, men kanske lite mer behärskat. Nu ska jag samla mig inför vinterklädsinventeringen.

Djurisk

Vill krypa in i en håla och vakna av smältvatten runt tassarna. Maniskt surfar jag på frösajter, som ett motgift. Om jag är helt stilla och inte låter vintern se mig, kommer jag överleva. Om jag får sova, äta och kramas. Om vintern blir kort kommer jag att överleva.

Glögg

Igår fick jag smaka blåbärsglögg hemma hos mamma och pappa och det var självklart jättegott. Trots det vet jag att all glögg kommer att vara så vidrig att den inte går att dricka om 6 veckor. Samma sak varje år. Långt bak i mitt medvetande finns också första gången jag drack alkohol och det var en otäck historia. Vi var tre 15-åriga tjejer som på olika sätt hamnat på efterkälken i tufft beteende (dricka, röka etc) och vi beslöt att råda bot på det, så att vi åtminstone skulle kunna säga att vi hade druckit, rökt, etc. Vi rökte alltså gula Blend, snusade ( i flera sekunder), lyssnade på KSMB och drack kall glögg. Vilka små puckon, vi drack en hel flaska kall glögg. En av mina favoritkäpphästar är att man aldrig lär av sina misstag, utan bara kommer på nya sätt att begå samma misstag, men there goes the gräns – kall glögg har jag aldrig druckit igen. Tror att vi alla kräktes. Jaja, nu är det glöggtid igen och plötsligt känner jag mig helt kallsinnig inför drycken.