Archive for januari, 2010

Magen

januari 31, 2010

Min mage beter sig som en bortskämd prinsessa och ärligt talat blir jag lite less. Allt måste vara helt optimalt för att hon ska fungera och vara glad. Jag har inte druckit en droppe alkohol sedan nyår, men igår spelade jag och maken kort med en kompis och jag hällde lite vin i magen, som direkt surar över behandlingen. Fibrer och kravmärkt, örtteer och regelbunden sömn, helt ok med träning – jamen, då får hon tåla lite lördagsvin.

Annonser

Frid

januari 30, 2010

Det är en underbar dag. Vacker, blå himmel, iskall, men jag eldar i kaminen och bläddrar i frökataloger. Katten följer mig som en skugga, trots att jag varit väldigt avvisande de senaste dagarna. Han vill sitta i knä och kela och det har inte direkt passat min sinnesstämning den senaste tiden. Maken och barnen åkte till ishallen, sonen något sammanbiten, för nu jäklar vill han simma sin längd och då slipper han vara med i stödundervisning i simning, när den drar igång i vår. De där papperhögarna med böcker som ska avbeställas, kuponger och sportlovslapp till skolan, dotterns sodukotidning och böcker med titeln ”Häst” som tornat upp sig på matbordet är genomgågna och åtgärdade, lappen till skolvalet inför 6:an återfunnen. It’s a good day.

En ovanlig syn

januari 28, 2010

I höjd med rodellen vid Roslagstull hajjade jag till. På trottoaren skidade en kvinna i 50-årsåldern med toppluvan guppande ovanför halsduk och stickad olle. En klok kvinna, för skidor är nog det mest effektiva sättet att ta sig fram i innerstaden idag. Tur att jag hade en stark chaufför i morse. En snäll, som inte klagade över att han fick köra ett halvt kvarter extra  (för stora snövallar för att få upp rullisen från gata till trottoar) och sedan släpa rullisen baklänges genom snömodden på den oplogade trottoaren. Stora hjul bak, ni vet. Jaja, nu är det bara att gilla läget.

Ensam, guskelov

januari 27, 2010

Idag när jag kom hem var jag på ett så jävla hemskt humör att jag hade skrämt min mamma. Tur att jag var ensam…Jag svor åt döda ting, skrek fula ord när saker gick för långsamt och var riktigt charmig faktiskt. Jo, jag vet vad det är. Snöoväder. Om jag kunde strypa och lemlästa vintern, så skulle jag, men jag sitter ju fångad i mitt hus. Enda gången jag LIDER av mitt handikapp. Fan vad arg jag är.

På’t igen

januari 26, 2010

I går kväll var det tungt. Jag hade dubbelpass i gymmet, intervallträning på cykel och avslutade med stågrupp. Jag brukar inte stå, ok? Allting var jättekul, men så kom jag hem till ett utkylt hus, vi åt sen middag och jag knappade in oändligt många räkningar, samt betalade dotterns skidutflykt med skolan. Om det var kombinationen pengar ut och noll energi in eller kanske något annat, men plötsligt var det mesta nattsvart och jag var gråtmild. 8 h sömn senare, med havregrynsgröt och kaffe i magen känns det fint igen. Ingenting har ändrats, bara jag. Sånt lär man sig när man blir 43.

Mera stalking

januari 25, 2010

Det är visning på huset bredvid och jag glor som en dåre på dem som kommer och tittar, fast diskret, för man brukar inte vilja bo granne med dårar som glor. I vanliga fall är jag helt vild på sådant som husvisningar, huspriser och hushus, men nu har jag så himla mycket att stå i, så jag kan inte vara så otäckt fixerad som jag vill. Fasiken.

Uteliv

januari 22, 2010

Jag var ute med några brudar igår och det var mycket trevligt. Vi pratade jobb och framtid. Och åt, mmmmm hängmörad biff. Inget vin dock, så när rullisen sladdade ut till taxin 19.30 var jag mitt vanliga, reserverade jag. Därför blev jag först lite förvånad när taxichauffören tog emot mig som en gammal vän, översvallande är inte riktigt ordet, det räcker inte. ”Varför är du och dina vackra kompisar gifta”, ylade han när vi tråcklade oss ned till Sveavägen. Efter en del luskande visar det sig att han körde hem mig sist vi var ute, samma fyrklöver, fast på ett annat ställe. Då mindes jag honom, herregud. Den gången försökte han enlevera mitt nygifta väninna I och babblade hela vägen hem om sitt misslyckad kärleksliv. Då var det rätt skojigt, men ärligt, en repris var inte vad jag längtade efter. Efter ett par krampaktiga försök att få mig att intressera mig för hur synd det var om honom. så gav han upp och satte på radion. Till sportreferat rullade vi norrut.

Lätt tvångsmässig

januari 21, 2010

Min kusin utbildar sig till filmmakare och innan antagningen fick man genomgå en intervju om varför man ville bryta sig denna bana. ”För att jag vill göra bra gay porn”, sa en liten röst i hans huvud och den bad honom också att säga det högt. Han fick en obetvinglig längtan att säga en dum grej vid ett avgörande ögonblick och det känner jag igen. Jag har vrålat ”Undan, pacifist och trädkramare”, åt en jävligt hård kille med rakad skalle och tatts. Jag har lovat bort en sexuell handling till en dörrvakt. Ja, jag skulle inte utföra den och leveransdatum på jobbet var 30 februari,  men in kom vi. Ibland står man med en oemotståndlig replik på tungan och den måste levereras, kosta vad det kosta vill. Ibland är man bara ett pucko. Jag har blivit ombedd att lämna Operan efter ett långt, fullkomligt meninglöst skrattanfall under en balett. Och nej, jag tänker inte söka för detta, det gör livet intressant.

Strutsen

januari 20, 2010

Jag var på föreläsning igår om pension. Smaka på den du. Jag har planerat för min pension och är väl insatt i hur pensionssystemet fungerar. Not. Faktum att jag har betett mig som en struts. Min första pensionsplan var rock – dö ung och bli ett vackert lik. Det tåget har gått. Min andra pensionsplan kan illustreras av de tre aporna, ni vet de som håller för ögon, öron och mun. Ett tag ville jag tvinga nåt av barnen att bli världsetta i tennis, men även den finansiella planen har gått i putten. Återstår svennevägen – lära sig, engagera sig. Vi får se, jag lovar ingenting, men jag har beställt lösenord till www.minpension.se. Vart löser jag in alla vuxenpoäng?

Frösundavik

januari 19, 2010

Idag har jag påpörjat min rehabperiod på Frösundavik, eller som jag kallar det inom mig, miffo bootcamp. Det är konstigt att vara där, hemtamt, men långt borta känslomässigt. Rara små människor, fina lokaler och jag lääääängtar efter att träna, men eftersom mitt förhållande med mitt handikapp bygger på acceptans, inte på identifikation, så är det jobbigt att gå igenom vad jag kan och inte kan göra. Hur jag kopplar bort när sjukvårdspersonal tar i mig. Hur jag anar att patienters mätbara utveckling ligger till grund för framtida finansiering och därför måste brytas ned på ”startpunkter” som säkert skall vägas mot ”resultat”. Objektiva och mätbara, såklart. Och hur jag önskar att det var annorlunda, att jag slapp det här och bara var frisk. Men nu är det inte så och jävlar vad jag ska satsa!