Such a perfect day

Imorse körde chauffören på en barnvagn vid ett övergångsställe. Ingen blev skadad. Men jag skrek.

Inget

Jag är låg och ledsen, så är det. Jobbrelaterat tjafs och mycket familjelogistik. Utgifter till höger och vänster. Äh, det får räcka så.

Ulle håller med

”Det där är bajsbilen, den ska vi inte krocka med”, sa chauffören initierat och körde om något tankartat. Nähä. Jaha. Fast jag tycker nog det kan gälla alla bilar.

Sonen dansar

Ni vet det där fåret i tele2-reklamen? Det finns ett avsnitt där han dansar robotdans och jag ligger utslagen i soffan och skrattar som en dåre, för sonen härmar dansen exakt. Kanske ska tipsa honom att inte köra den stilen på skol-discon.

Finns det hjärterum

Vi bor i ett ganska litet hus. Vi har ganska stora växter. Speciellt hibiskusarna bekymrar mig. Ska de behöva flytta hemifrån på grund av platsbrist? En är typ 1.80 cm och blommar med stora persikofärgade blommor. Sånt behöver man i ett land med permafrost och sorkangrepp under metertjock snö. Är lösningen helt enkelt att maken bygger en vinterträdgård?

124

Så många pytteplantor bor i vårt kök.

Fredagsmys

Jag är på ett jävla humör och ingenstans finns något att se fram emot. Det är så klart inte sant. Jag har massor att se fram emot, men när man är låg så känns det ju inte så. I de här lägena får jag akta mig för att råka i konflikt, det är så förförande lätt att bränna av. Tyvärr slutar det ju alltid med att jag är så förbannat ansvarsfull och tar på mig hela skulden för en konflikt, gör en pudel, visar strupen. I det långa loppet förlorar jag alltså på det.

Ulle blir förvånad

Taxichauffören och jag talade om hans extrakilon som smugit sig på sedan han blev pappa. Mer jobb och mindre fritid, samt en förkärlek för tidskrävande sporter hade gjort kläderna i garderoben för små. Vid Drottninggatan stannade han för att släppa förbi en mellanstadieklass på utflykt. Plötsligt ser jag – dottern! Jag blir så uppjagad att chauffören ställde sig på tutan och hela dotterns klass vände sig om och tittade på den hysteriskt glada mamman som vinkade med båda händer. Heder till dottern som såg mer glad än generad ut när hon vinkade tillbaka.

Pinigt

Ibland när jag gäspar låter jag precis som Chewbacca.

Huvudet fullt

Det här med mänskliga relationer…Ibland vill jag bejaka eremiten i mig och aldrig träffa någon igen. Men eremiten trängs med en sällskapssjuk partyprinsessa inuti mig och mina föresatser att aldrig mer umgås med någon faller platt. Det är svårt att veta när man ska ”tala ut” och när det är bättre att låta det storma över. Man får vara skicklig som en konsertviolinist, spela på känsla. Oftast tycker jag att det är bäst att låta det storma klart, så slipper man bli collateral damage i haverier. Eller är jag bara lat?