Godis

Dottern har sovit borta, sonen var helt pirrig när han vaknade. ”Bus eller godis”, slipper det ur honom med jänma mellanrum. Vi har trängt ihop oss i soffan och kollat på första Harry Potter, en brasa har sprakat i kaminen. Visst finns mycket att göra, men ibland finns inget viktigare än att trängas med en pyamaskille framför Harry Potter. Om en stund, när det börjat skymma, ska vi åka till kyrkogården och tända ett ljus för syrran. Eller för oss kanske, vi som lever och vi som minns. Helvetet på jorden är att älska en människa med IPS, en missbrukare, en med grava ätstörningar och självskadebeteenden. Jag älskar och är så arg, men alltefter åren går blir jag mer och mer ledsen. Jag vill inte ha min kärlek eller hennes liv ogjorda, men det är tryggt att veta var hon är, att veta att hon inte behöver lida. Att ha någonstans att gå till för att tända ljus.

Stolt

Min duktiga kusin Lars Ström har gjort sin första kortfilm, Stockholmssyndromet. Jag är sjukt stolt.

Toalettbestyr

Ofta tänker jag att det är bra att ingen ser hur jag krumbuktar mig på toa, så därför skriver jag om det. Alltså, när själva dådet är gjort, ska man ju återställa klädseln till anständig nivå och det är lättare sagt än gjort för en rullisbrud. Just nu har jag till exempel ett par snygga, lätta byxor med ett tungt skärp. När jag reser mig från klosettstolet rasar de till marken, nedtyngda av skärpet. Eftersom balansen är som den är, så måste jag hålla en hand på handfatet för att inte rasa ihop och att fiska upp ett par trilskande byxor från golvet med en hand kräver en mängd märkliga ålningar, som jag är glad att ingen ser. Hos min sjukgymnast finns det handtag som man kan hålla sig i, men dessa är avpassade för Snövits små kamrater, så jag står som en ostbåge och fiskar upp brallor där. På många hotell är handikapptoan så hög, att jag dinglar med benen där jag sitter på tronen och får hålla i mig för att inte ramla av. Rival har däremot perfekta faciliteter, så därför tvingas man dit för att hinka rödtjut. Stackars mig.

Modebloggeri

När jag är och shoppar (hahahaha, låter som om jag strosar i Fina Butiker, när sanningen är att jag sliter åt mig något i panik från en galge på HM och provar hemma), så dras jag alltid mot hårmokajänghyllan. Jag tror att som ägare till Det Ultimata Hårspännet, så kommer jag inte bara tvätta pälsen, jag kommer även borsta och sätta upp den på ett snajdigt sätt. Det Ultimata Hårspännet är sällsynt som en enhörning. Jag köper för små och de försvinner i håret. Trots hysteriskt letande dyker de upp veckan därpå, när jag gör inpackning. Ok, då får jag köpa större. För stora, tunga som glider på en sorgset sätt, för att påminna mig om jordens dragningkraft. Ett sånt har jag på mig idag. Jag ser ut som en vanvårdad yorkshireterrier. Har provat diadem. Min ståltrådshår expanderar dem på 2 dagar, så att de faller ned över mina ögon. Men, go vänner, jag har faktiskt hittat det perfekta hårbandet (”fjork”, som det heter hemma hos oss). Det enda tråkiga är att det inte sätter upp sig själv. Ja, det ligger kvar hemma.

Konstbesynnerligt

Japp. Jopp. Det är höst. Så nu är det bara att vänta in den. Lågheten, som jag kallar den för att inte ge den för stort utrymme i mitt liv. Start nu, kraftig peak vid jul, kulmen i februari. Jag vet ju av erfarenhet att jag funkar ändå, att jag älskar mina barn och kan läsa saga på kvällen och duscha på morgonen, att jag faktiskt kan skratta och tramsa men ändå – lågheten. Gud vilket utrymme den kräver i mitt liv. Syrran och jag brukade prata om när livet är en kamp, när det känns som om man kryper uppför en brant backe på blödande händer och knän och den enda belöningen är att man tar sig upp för just den backen. Syrran – i december, inom loppet av 2 veckor är det hennes dödsdag, julafton (hennes namnsdag), hennes födelsedag och nyårsafton. Just nu tänder jag ljus hemma, som en galning tänder jag ljus.

Flickebarn

En liten flicka har fötts, dotter till två goda vänner, efter drygt 11 års äktenskap. Första barnet. Jag är så glad för deras skull, tittar på fina bilder på FB, när den lilla sitter fastspänd i bilstolen. Overkligt stort. Hon fick en lunginfektion och hamnade på intensiven några timmar efter förlossningen och jag vågade inte gratulera, vågade inte skriva något på bloggen, ville inte utmana gudar och gudinnor. Men nu är hon hemma. Smaka på det – hemma.

Arv

Min mamma gör en oerhört irriterande sak – när hon räcker en någonting, så tittar hon bort i sista sekunden, vilket gör själva överlämnandet skevt och bökigt. ”Kan jag be att få ett glas vatten? Tack så hi…men vad tusan mamma, har du en handuk eller något?”. Ett mindre problem, helt klart, men irriterande som sagt. Vad värre är att båda – BÅDA – barnen beter sig så! Ju mer sannolikt att man bränner sig/skär sig/spiller ned sig, desto högre sannolikhet har man att ”titta bort beteendet” aktiveras vid en överlämning. Jag tog upp det med maken och den smilfinken säger: ”Men det är ju så du gör, det är skitirriterande”. Ok, jag har varit uppmärksam på det här ett tag. Han har rätt. Och jag som ville ärva pengar, inte fåniga beteenden.

En god hustru

Jäklar vad jag är en fin hustru idag (också). Maken har gått runt i trötthetskoma hela veckan och hotat oss med kroppsaga och vodoo om någon väcker honom på lördagsmorgonen. Så trots att några kvarglömda utemöbler har blåst omkull på gräsmattan får han sova. Trots att att-göra-listan är lång nog att tapetsera boden med, så får han snarka bakom nerdragna rullgardiner. Jag har till och med tystat ned illpigga barn för att han ska få leka Törnrosa. Allvarligt, man borde på pris för föredömlig hustrulig gärning för det här. Eller Nobels fredspris.

Guldfisk

Jag känner mina löss på gången. Minnet är bra, men alzheimerkort i det bengtssonska hemmet. ”Påminn mig om att jag måste beställa tid för återbesiktning”. ”Ok, självklart”. En timme senare. ”Jag skulle påminna dig om något”.  ”Va, är du säker?”, frågar maken med ett halvt öga på TV:n. ”Ja, jag tror det”, svarar jag osäkert. ”Det var nog inget viktigt”. Man lär sig parera i detta minnets ökenlandskap. I onsdags skulle sonen få skjuts hem från skolan. ”Stå vid stora stenen vi fyra”, säger jag på kvällen innan. ”Stå vid stora stenen vid fyra, så hämtar mormor och morfar upp dig”, säger jag vid frukost. Killen blir lika glad nu som i gårkväll, det är som om det var första gången han hörde det. Jag blir misstänksam och ringer honom när han väntar på bussen till skolan. ”Stå vid stora stenen vid fyra”, säger jag, något repetetivt. ”Ja, mamma”, svarar han och nu hör jag en liten irritation i hans röst. Ändå blir jag inte förvånad, när han i ren distraktion tagit bussen en halvmil och gått från hållplatsen 1,5 km för att komma hem, istället för att vänta på sin skjuts kl fyra vid stora stenen.

Konspiratorisk

Till skillnad från en hel hop människor jag kände under Jura-perioden, är jag inte konspiratoriskt lagd. Visst kan jag ha glädje av konspirationsteorier, men jag inser att det inte är en bra väg att vandra. Jag är märklig nog som det är, tack. Således tycker jag att det är toppen att bo i ett land som både vill och kan lägga pengar på att vaccinera sina invånare mot en ruskig pandemi. Men ooooom jag till äventyrs skulle leka konspirationsteoretiker, så är det ett ypperligt tillfälle för the man att antingen sno oss på DNA eller plantera in något i oss. Eller helt enkelt vänja oss vid att i ordnad tropp tåga mot sjukstugorna, så att vi i nästa skede kan injiceras med – tja, vad som helst. Ja, jag ska ta vaccinet.