Balkongdörren är öppen och den milda augustikvällen smyger över tröskeln, in till oss i soffan och sveper över katten som slickar pälsen på plats. Jag är trött i hela kroppen, så trött att jag är lite rädd inför morgondagen då jag ska jobba. Maken är lugn och glad – det är klart med nya jobbet. Jag och barnen är så klart också glada, men han är så lättad att han funderar på att börja springa igen.
Vi tänder inga lampor ikväll.
Idag ska vi göra något så osvenskt som att ta ut glädje i förskott. Bubblet är på kylning, räkor och saffransaioli lurar i kylskåpet. Men lite kontext kanske är på sin plats.
Före semestern var maken inte sig själv. Kort stubin, nedstämd och stressad. Han vantrivdes på jobbet. Efter mycket vånda (ett stort bostadslån och 2 tonårsbarn är finansiellt märkbart) beslöt vi att han skulle säga upp sig efter semestern. Bilen lämnas tillbaka till företaget. Downsize.
Idag har han blivit erbjuden ett jobb han vill ha och han kommer gå arbetslös 1 dag mellan anställningarna. De är inte överens om detaljer, så han skrev inte på. Än. Men idag ska vi fira framtiden!
Kalendern säger augusti, men temperaturen säger höst. Jag tjatar om kräftor, men familjen verkar märkligt kallsinnig. I övermorgon börjar min rehabträning, jag har beviljats 25 dagar intensiv träning och min kropp är väldigt glad. Man vänjer sig ju vid skavanker, som att ha ständig nackspärr, så det är bra på många plan att ha kroppen i fokus. Kanske till och med kommer ihåg att ringa tandhygienisten och att kolla leverfläckar… Nä, nu får jag lugna mig.
.
