De döda

Jag tänker mycket på mina döda. Mest pappa, vi hann ha en vuxen relation. Om han hade dött för 30 år sedan hade mycket varit annorlunda Pappas död är sorglig, men inte ett öppet sår. Vi pratar ofta om honom här hemma och barnen kan säga:

”Det där hade morfar gillat”.

De kommer ihåg och har en egen bild av honom.

Men först nu kan jag minnas ljusa saker om syrran. Det är nästan svårt att skriva, för alla som är nära någon med psykisk sjukdom och missbruksproblem vet att det finns saker som är för svarta för att ens titta på. Men små, små ljusa minnen har jag börjat ha. Jag förlåter inte. Vem ska jag förlåta? Gud? Henne? Mig själv?

Jag förlåter inte, men jag har börjat minnas.

Annonser

Ett svar to “De döda”

  1. osloskanskan Says:

    Ett inlägg som är svårt att svara på, och ändå känner jag att jag måste. Vi säger också ofta ”det hade Morfar gillat”, så de som är borta är alltid med ändå. Kanske också så med din syster, man måste inte alltid förlåta, men kanske kan man en dag kan säga att ”det var så det blev” och gå vidare. Jag vet inte, men det var dessa tankar som dök upp i mitt huvud när jag läste.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: