Navelskåderi

Det finns något sällsamt måttlöst över mig, ett drag jag ständigt motarbetar. Varje gång jag släpper ut den måttlösa sidan av mig själv får jag idka skadekontroll och/eller be om ursäkt efteråt. Jag kan t ex bli galet arg. Sällan eller aldrig visar jag det, eftersom det bara slutar med att jag känner mig förödmjukad, börjar gråta eller är pinsam på andra sätt. Ett pinfärskt exempel är från mellanstadiet. Regnet öste ned och jag och Larsa var osams någonstans på övre skolgården, nära statyn av draken. Vi slogs lite, jag skrek och visst kom tårarna, dessa förbannade tårar. Jag sparkade min ena träsko mot honom och stod låghalt, med en dyngsur socka och tårarna rinnande. Han undvek skon utan svårighet. Jag var rasande, sparkade den andra träskon mot min flinande fiende, men det bar sig inte bättre än att skon liksom hakade upp sig på tån, flög högt upp i luften och landade i huvudet på en lärare som rusat ut för att skilja på oss. När jag blir galet arg känns det aldrig renande, det känns hopplöst, som jag förlorar, som om jag står i strumplästen på den blöta asfalten vid drakstatyn och vet, bara vet, att nu får jag betala för min måttlöshet.

Annonser

2 svar to “Navelskåderi”

  1. Selma Says:

    Den där känslan känner jag igen. Man kan vara så arg, så berättigat arg men man skäms och gråter liksom lik förbaskat.

  2. Fisken Says:

    Jag fick en gång rådet ”Att starta hjärnan innan jag la i växeln till munmaskineriet.” Om jag levde efter sådana visa råd så skulle jag slippa ducka för träskor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: