Humlans flykt

Om någon stått på andra sidan gatan, mitt emot den öppna dörren till mitt kontor, så hade den personen undrat vad i hela friden som hände därinne. Vi fick in en humla idag och jag gillar verkligen humlor. Den flög omkring och surrade lite trivsamt och jag fortsatte med mitt. Rätt vad det var flög den ut och här hade historien kunnat sluta. Men bäst jag satt försjunken i något viktigt hörde jag hysteriska surr igen. Idiothumlan, eller möjligtvis en kusin, var tillbaka på kontoret. Vi har ett skyltfönster, där ljuset flödar och den här lågt begåvade humlan flög mot glaset en miljon gånger. Jag försökte strunta i den, men mindes en humla förra sommaren, som trots frenetiskt räddningsarbete låg död på rygg i skyltfönstret när jag kom in på måndagen. Idag är fredag. En hel helg av huvudet mot glasrutan skulle min humla aldrig överleva. För att göra skyltfönstret mindre lockande satte jag ihop gardinerna med en stor pappersklämma. Det blev tyst. Så tyst att jag inte kunde fokusera på arbetet. När jag undersökte läget, så hittade jag den utpumpade humlan i gardinen. Jag funderade på att ta den i handen och gå till dörren och slänga ut den. Men om man sitter i rullstol behöver man liksom händerna till annat. Lösningen var följande – dra gardinen med mig, rulla med en hand, byta hand när riktningen blev åt helvete, dra gardinen med den andra osv. Humlan satt apatiskt kvar och jag fick knäppa ut den genom dörren. I flera minuter satt den stilla på trottoaren, innan den lyfte för att undvika kilklacksdöden. Jag är min egen fredagshjälte.