Manchild

En äldre kvinna jag känner talade om en bekant och kom att nämna hans vuxne son. ”Han är ‘manchild’ och det är det obehagligaste jag vet”, sa hon och rös. Ofta tänker jag på hennes ord när jag träffar taxichaufförer. Barn i vuxna mäns kroppar och jag håller med henne, det är obehagligt. Som gammal lärare inser jag att mannen bredvid mig borde ha en diagnos, men som passagerare försöker jag vara fast, lugnande och lagom sällskaplig. De finns överallt, de som lever med asperger, adhd och liknande, de som klarade sig ut i samhället i en tid då det fanns jobb för dem också, enkla, väldefinierade jobb och tydliga regler för hur man ska leva (betala räkningar, byta kalsonger varje dag, bädda sängen). De som inte klarade sig sitter i oroande hög grad på landets fängelser. Visst vet ni exakt vad jag menar?

Och obs – jag kä’nner och tycker om flera med dessa handikapp, så min poäng är inte att man blir ett monster när man har adhd, min poäng är att det är läskigt när okända, fullvuxna män reagerar som små barn.