20 december

Ok, det går inte att förbigå med tystnad. Vinterlandsskapet. Utanför mitt fönster är en helt förtrollad värld, minsta gren täckt med snö. Maken skottar för tredje gången idag, snowracern står orörd, för det är så mycket nysnö att det inte går att åka. Det har snöat till och från sedan i torsdags, ibland lite, ibland våldsamt, minst en meter snö har bäddat in oss och det enda som avslöjar vilket århundrade vi lever i är de glittrande slingorna som pryder förstutrappor och balkongräcken runt härikring. Snön har en särskild magi, uråldrig och hänsynslös, lite skrämmande, men väldigt, väldigt vacker.

Julhandel

Japp, vi ska in i smeten och julhandla det sista, vi och en miljon andra. Imorgon blir det städ och pynt och granköp. Jag undrar om det är en fördel att jag har horn och bockfot i julhandeln? För det har jag, även om en modernare stavning är PMS.

Knark

Varför är droger tillåtna i TV-reklam? Den orolige byggledaren som knarkar mellan byggplatserna för att bli lugn och slippa oroa gubbarna är en härlig missbrukartyp. Visserligen knarkar han godis, men ändå. Eller den där bruden som är en superstressad påkläderska och så tar hon in något (choklad?) som gör att hela verkligheten fryser fast och hon kan i lugn och ro gå runt i en stelnad verklighet. Vill minnas att någon annan bredde knark på sin smörgås under en sjöresa, tittade ut över havet och fick hallisar i form av 1500-talsskepp. Ganska kraftiga doningar som gör att tiden stannar eller som ger hallucinationer. I förlängning tycker jag att det är direkt olämpligt att spela på den mänskliga drömmen om att det finns en piller som gör oss lyckliga i evighet. Och ja, jag förstår att det inte är knark de promotar, men de utnyttjar vår svaghet för enkla lösningar. I vanliga fall är jag helt för enkla lösningar, men i det här fallet är det cyniskt att framställa att vägen till lycka, lugn eller coola upplevelser, går via något du kan inmundiga.

Vanedjur

”Ska du bli sjuk nu?”, undrade maken mellan middagstuggorna. ”Va, nej, det tror jag inte”, svarade jag och tänkte att han borde ha vant sig vid min osminkade uppsyn. ”Du brukar bli det efter den 15 december”, sa han som är min lagvigde. I morse vaknade jag med ont i halsen och under dagen tilltagande illamående. Nu ska jag åka hem och lägga mig så jag orkar med dotterns avslutning. Det är tur att man inte är förutsägbar.

Haha, medan jag skrev det sista, så nös jag så att rullstolen rullade iväg från skrivbordet.

 

En gammal bekant

Vaknar och känner direkt hur det svider. Vacklar ut i badrummet och synen i spegeln bekräftar det jag redan visste. Suck. Jag klöser mig i ansiktet när jag sover. Händer väl runt 10 ggr om året och i flera dagar får jag ståta med en eller två röda strimmor i pannan. Skitsnyggt. Om jag var en 4 månaders baby, då funnes det förklaring till fenomenet eller om jag hade präktiga klor istället för de kortklippta och nedfilade, men nu är det bara fånigt. Hmf, ska nog sura lite och framför allt undvika att klia mig i pannan.

Ditten und datten

Idag är det 4 år sedan min mamma hittade min lillasyster död i hennes lägenhet, en lägenhet som bar spår av hur outhärdlig hennes ångest var den sista natten, krossade tavlor, omkullvräkta möbler, krukväxter på golvet.

Det hade jag tänkt skriva om, men något har hänt. Jag kan tänka på henne längre och längre stunder utan att falla bottenlöst eller bli rosenrasande. Det är inte henne jag sörjt klart, utan mig själv och den lilla flicka jag var när jag tog ansvaret för en älskad, väldigt sjuk människa. Det är min skuld och oförmåga som är färdigsörjd. Vetskapen om att kärlek inte räcker, den gjorde ont, men jag sörjer inte längre att det är så. Henne och vårt förhållande sörjer jag.

Fördelen med att vara en liten tant

Om man mot förmodan skulle vara en smula – annorlunda, så kan man se fram mot att bli en liten tant. De har stor frihet att vara märkliga, eftersom ingen bryr sig om vad små tanter hittar på. Här om dagen såg jag två 80 + tanter utanför min öppna dörr här på Söder. De drog var sin dramaten efter sig och var inbegripna i trevligt samspråk. Mitt i gatan satt en svart kråkfågel, den där sorten som svärmar över avrättningsplatser i historiska filmer och som alltid får mig att rysa. Tanterna tvärstannade och de log från öra till öra. ”Vad du var fin!”, ropade en av dem till fågeln, som blev besvärad och lyfte mot nya och likbemängda mål. En sån tant ska jag bli.

Lusse lelle

Masade oss upp först kl 8, väckte dotter mindre än 12 gånger och missade således Lucia på TV. Men det blev en perfekt frukost, en sådan jag älskar. Ägg, gröt, kaffe, juice, alla sitter ned ungefär samtidigt. Levande ljus, tredje ljuset tändes och barnen spontansjöng lussevisor. Hyacinten doftar och azalean som nästan dog igår av vattenbrist hade återuppstått under natten. Mirakelmysigt.

Att väcka eller inte väcka?

Han sover som en gris, maken. Jag vill komma igång med dagen, men jag är även en god och förstående hustru. Julfest med jobbet igår, helt enkelt. Fast dottern ska till stallet. Vi MÅSTE julpynta idag, imorgon är det födelsedagskalas och fotbollscup. Och jag vill umgås, inte bara skrika grejer som ”Vi måste dra om tio minuter, är alla påklädda?”. Och ja, jag vet att det är helt orimliga krav under ”mysiga” december.

Julspel

När man sitter 15 meter från scenen i en gympasal fylld med 400 personer och ser minilucior och sångare dra förbi under skolans julspel, så ser man saker annorlunda. Sina barn t ex. Dottern smet iväg så fort vi kom in och försvann i en hög av rebeckor och major och linneor. Sonen är 3:a, och i barnens skola är det treorna som skriver och uppför det årliga julspelet. Jag satt med öppen mun, stolt så jag kunde spricka, för sonen hade en av huvudrollerna, självaste tomtefar, som tröttnat på tomtegiget och vill bli en vanlig pappa. Han SKÅDESPELADE, rabblade inte bara repliker och från 15 meters håll såg jag den man, den människa, som min lille grabb håller på att bli. Ja, sedan, när de tog emot publikens ovationer, ställde han tomteluvan rakt upp på huvudet och svingade tofsen runt, runt och då kände jag igen honom.